k herself

Skolan är nog det pissigaste jag har varit med om. Man sitter där inne i den stinkande, smutsiga fula byggnaden och bläddrar de nötta sidorna in och ut. Det är press och stress och krav och skäll från alla håll och kanter, det finns inte att man kan få en paus nånstans. För alla lärare är just DERAS arbete det viktigaste, och om man inte anstränger sig MAXIMALT ÄNDA UT I TÅRNA då förtjänar man inte ett högre betyg. "nejnej, försök! mera! kom igen! 24 sidor till i läxa! det här är viktigt". Och det funkar ett tag. När man är på bra humör. När man har köpt ett par nya jeans och är lite glad för dem, då känns det skoj att gå till skolan och showa upp sig. Men inte i längden. Det är tid. Så jävla mycket tid. SÅ OÄNDLIGT MÅNGA TIMMAR som går ut på att sitta i en smutsig byggnad och bläddra nötta sidor. TUSENTALS tråkiga timmar jag skulle kunna upptäcka världen på, träffa nya människor, se vad som finns i någons byrå på andra sidan jorden. Upptäcka. Eller bara göra andra saker man tycker är roligt. Bli bäst på fotboll. För att man älskar det. För att man brinner för det. Inte sitta på en trasig stol i ett unket klassrum. När världen snurrar förbi på andra sidan jorden. Jag hatar det. Och allra mest hatade jag det idag, när lärare anklagar mig för att ha skolkat där, och struntat i skolan där. "det är för ditt bästa katarina! jag ser potensial i dig! Du måste plugga mer. Du måste kämpa hårdare. Det räcker inte. Du kan inte behålla dina betyg nu". Och denna ständiga bitchighet. Sura blickar om man inte koncentrerar sig till 110% på varenda uppgift. Man är inte värd ett bra betyg då. Nej det är ju så. Och man låser in sig på de om möjligt ännu skabbigare, stinkande, äckliga och skitiga toaletterna och gråter. Floder. Tårar. I minuter, timmar. Så många timmar som försvinner! Så många timmar så går. Jag känner just nu att jag KOMMER ALDRIG tillbaka till skolan. Jag ryser så fort jag ser de klottrade korridorerna framför mig. Mest är det nog så att hela grejen är så jävla meningslös. Jag hatar det.